Joel Alme Live at Kulturmejeriet Lund 10. April 2010

Quality -okey. 
Format - .mp3
Rate - 256 kb/s
Recorder Zoom h2



REVIEW


Passande nog spelades Bruce Springsteen-låtar ur högtalarna som uppvärmningsmusik. Likheten mellan The Boss och Joel Alme är slående, men där Bruce iklär sig rollen som den ensamma vargen i läderjacka så iklär sig Joel rollen som den nyktra, vuxna, konstnärssjälen som nyligen blivit pappa men som fortfarande inte vill släppa den melankoli som styr hans musik. Ödmjukhet är ytterligare ett attribut som han besitter vilket lyser klart och tydligt igenom under hela föreställningen. Han ber publiken att gå närmare scenen, för utan dem är han ingenting och det vet han om.  Det sto ett par pop-pojkar längst fram som nästan såg på honom som en gud och jag skulle inte blivit förvånad om de hade lagt sig på knä för att tillbe honom.

Att recensera en konsert är inte alltid så lätt som det verkar. Man vill förmedla stämningen till dem som inte var där men man vill även kritisk granska och kasta ris och ros. Det är inte för inte som många artister inte tycker om konsertkritiker, eller kritiker överhuvudtaget. Man blir fienden i deras ögon. Någon som krossar deras drömmar. Men denna kväll kände jag mig inte som fiende, nej tvärtom, jag kände mig välkommen som en vän. När Joel Alme började spela Always On My Mind var jag nästan beredd att lägga ifrån mig pennan.  Jag ställde mig med pop-pojkarna längst fram.

När han spelar ett utav kvällens starkaste låtar The Queen’s Corner ser jag framför mig Göteborgs egen Bruce Springsteen som stod där med sitt oerhört tajta kompband. Det var ett oerhört samspelt gäng där saxofonisten utmärkte sig något enormt i låten You Remember The Good Times But The Good Times Don’t Remember You från den nya skivan Waiting For The Bells. I vissa partier är det nästan bara stråkar på originalversionen men live så tar saxofonisten över och lirar de mest himmelska tonerna. Jag har alltid hävdat att saxofonen som instrument är nästintill överlägsen alla andra instrument under ett liveframträdande och det är roligt att det bekräftas under en liten och intim spelning med Joel Alme.

Avslutningslåten A Young Summers Youth är så perfekt framförd att jag hänförs över det storslagna nästan bombastiska framförandet trots att det är på Mejeriets minsta scen med en sparsam publik. Det är den här låten som får Joel Alme att kliva ett steg upp mot himlen där stjärnorna finns. Hade han skrivit den i slutet av sjuttiotalet så hade han fått nå toppen precis som han förtjänade. Men Joel Alme skrev den under nollnolltalet. Det är ganska talande att Joel Alme fick ta ett kliv ner ifrån sin tidiga karriär som hockeymålvakt till förmån för Henrik Lundquist. Hade Joel Alme skrivit musik under Bruce storhetstid hade han antagligen fått kliva ner från scenen också. Vi skall vara tacksamma att Alme bara gav ifrån sig sina benskydd och inte sin gitarr.

Esau Alcona